Till er som är nyfikna

Tiden går och den 15 augusti närmar sig.

Jag vet att det är många som längtar till Kims nya böcker: Boudicas strid mot Romarna och Theos Pompeji.

Boudicas strid mot Romarna :

Kim har varit så snäll och gett mig en mening från boken och nu kommer jag ge den till er.

OBS: Kan skapa en STOR längtan till boken...!

Lite privat smakprov från boken:

Om han hade förlorat både Ramona och Pluto, då kunde han lika gärna dö, här och nu.

Kom inte och säg att jag vanade er om att smakprovet gav en stor längtan..

Theos Pompeji:

 
Utdrag ur Theos Pompeji:

Något osannolikt var på väg att hända Theo. Något oerhört som helt skulle förändra hans liv. Men än så länge var han inte medveten om det. Livet gick i sina vanliga rutiner.

Han hade ett fåtal vänner, däribland bagaren Popidius Priscus som skulle bli vittne till inledelsen av händelsen. Theo hade en storebror, Marius, som alltid ställde upp och hjälpte honom, men också ständigt utsatte honom för pinsamma skämt. Theos lillasyster Livia trodde att världen kretsade runt henne och vad hon skulle ha för håruppsättning den dagen. Även Livia skulle få en betydelefull roll i händelsen.

Theo mor Urgulanilla och hans mycket bestämde far Romulus skulle komma att ställa till en hel del problem för Theo. Och så hade han också hunden Pluto. Ja, egentligen var det inte Theos hund utan Primus, en vän till Theos far, men Theo försökte så mycket som möjligt att umgås med Pluto. Det innebar att Pluto och Theo blivit oskiljaktiga eftersom de känt varandra sedan Pluto var valp. Det var just Pluto som gjorde att Theos liv helt ställdes på ända och tvingade honom att fatta det svåraste beslut han någonsin gjort i hela sitt liv. Ett beslut som han skulle komma att ångra många, många gånger, men det var också ett    beslut som räddade livet på både Theo och Pluto.

Innan vi når fram till de ödesdigra dagen, hände en hel del saker som formade Theo till den han var den dag han var tvungen att snabbt bestämma sig. Om livet fram till den dagen varit helt annorlunda hade Theo säkerligen fattat ett helt annat beslut och därmed dömt både sig själv och sin älskade hund Pluto till döden. Låt oss se vad det var som hände...

Baksidestext Theos Pompeji:

En augustimorgon år 79, i staden Pompeji vid vulkanen Vesuvius, blir Theo vittne till något som förändrar hans liv för all framtid. Upplevelsen för honom till en sierska som uttalar en spådom, som gör att Theo kastar sig handlöst in i nya skrämmande händelser. Allt för att undvika det katastrofala öde som väntar.

En fascinerande bok om Theos liv i Pompeji, som vävs ihop med romartidens historia. Här får du följa de dramatiska händelser som formar Theo till den person han är när han möter Ramona. En bok fylld av nervpirrande äventyr i väntan på vulkanutbrottet som förintar Pompeji.


En fängslande historia, där ödet spelar en stor roll.



Ps, Jag tar inte emot några klagemål om att jag har fått er att längta mycket mer till böckerna nu än innan ni läste inlägget... :)

Drömmar

Drömmar är speciella. Det finns läskiga, roliga, fantastiska och konstiga drömmar som man inte fattar något om. Och Kim fick en dröm som man kan säga en blandning av en konstig och läskig dröm.

Flera gånger har jag haft konstiga drömmar. Detta kanske låter knäppt, men jag har drömmt att jag har blivit biten av djur, skjuten, mördad och massa andra hemska och konstiga saker. Tro inte att jag är galen men jag gillar dem drömmarna. Allt som jag inte vill göra, eller vara med om, när jag är vaken gör jag när jag sover.

Kims dröm handlade om att hon var en av personerna  som stod vid foten av Eyjafjallajökull vulkanen. Hon drömmde att hon skulle dö. Kvävas av askan som täppte till hennes hals...

Alla har olika känslor när det gäller drömmar. Min är att det finns inget bättre än att få drömma.
Vilken känsla har du om drömmar?


Kims senaste blogginlägg om hennes dröm:

Vulkanaskan kväver mig

Tror att det har blivit lite mycket vulkaner för min del det senaste halvåret. Först Islandsvistelsen i höstas, där jag såg vulkaner och fick höra berättelser om dem. Sedan Theos Pompeji och nu vulkanutbrott på riktigt vid Eyjafjallajökull, som fått stora konsekvenser för hela samhället och hela Europa.

Då kanske det inte är så konstigt att jag inatt drömde att jag kvävdes av vulkanaska. Allt, människor, djur, växter, byggnader, var grått pudrat i aska.

I drömmen tillhörde jag en av alla de strandade turisterna, men jag befann mig vid foten av Eyjafjallajökull vulkanen. Det var svart som natten av all aska som föll från himlen och alla människor flydde från det hotell som fanns där.

I drömmen visste jag vad som skulle hända, för jag har ju skrivit boken "Tillbaka till Pompeji" om vulkanutbrottet som förintade staden Pompeji, så jag visste att jag skulle dö. När askan täppte till halsen för mig och kvävde mig vaknade jag. Somnade om och drömmen upprepades om och om igen. För trots att jag vaknade varje gång jag kvävdes, drömde jag samma dröm igen. Det borde kallas mardröm, men det konstiga var att jag inte var rädd, att jag inte tyckte det var otäckt, det var mer som om jag tänkte: "Jaha, då slutar det så här då!" Ett bra slut för en "vulkanförfattare".

Idag har jag suttit och lagt in korrigeringarna på Theos Pompeji och drömmen kom upp igen och jag tänkte att det var bäst att skriva av mig den, då brukar saker och ting vara lättare att handskas med. Annars kanske risken är stor att jag drömmer samma dröm i natt igen.

Det första jag hörde när jag vaknade på morgonen och satte på radion, var att det nu regnade på Island och det gjorde de askfyllda vägarna till en enda lersörja av aska. Sedan sa de att askan hade stelnat till ett hårt täcke över allt. Det måste ha varit där det inte regnade då, annars stämmer det ju inte.

Om jag, som inte är i närheten av vulkanen Eyjafjallajökull kan drömma om den, hur är det då inte för de som bor där, som känner askan falla över sig och ser sina marker förstöras?

Nu ska jag korrekturläsa Theos Pompeji igen, så risken är väl stor att jag får nya vulkandrömmar.

Eftersom detta inlägg kändes lite tungt ville jag piffa upp det med en liten vårbukett, plockad innan snön föll och lade sig som ett tjockt täcke över allt igår kväll.

Nu skiner solen in på mig genom fönstret, men himlen är kolsvart, kanske ännu ett snömoln som drar in?

(Den första bilden är från min släkting i Usa, och den andra är från Kims blogg) 

Korrekturläsarna

Min dröm har alltid varit att bli författare. Och nu när jag läser Kims senaste blogginlägg så blir jag bara mer spänd. Tänk att en dag få hålla ett kuverten från korrekturläsarna, vilken känsla det måste vara. Jag hoppas att jag, och alla som vill bli  en författare en dag ska få den känslan som Kim får varje gång hon sliter upp kuverten med korrekturen och skummar snabbt igenom det de har skrivit.

Såhär skrev Kim i det senaste blogginlägget:
Så här tycker korrekturläsarna om Theos Pompeji:

Alltid lika nervöst när buntarna med manus kommer i retur från korrekturläsarna. Har de hittat många fel, tycker de om berättelsen, har jag tappat röda tråden någonstans, tycker de boken är bra???? Och många, många andra funderingar.

Jag sliter upp kuverten med korrekturen och skummar snabbt igenom det de har skrivit. Puh! Inget negativt, då kan jag läsa all text i lugn och ro.

Så här skrev de:

''Tack för spännande läsning! BRA! Bra flyt, spännande och inte för otäck! Jättebra skrivet"


"Tack för ännu en härlig läsupplevelse! Jag fick rysningar i kroppen... Att få lära känna Theo mer ger även en ny krydda till de andra böckerna. Jag blir sugen på att läsa de andra böckerna igen."


"Din bästa bok hittills! Ditt språk har utvecklats alldeles otroligt. Nu väntar jag på nästa och nästa och nästa..."

Ja, det var några av alla de kommentarer som korrekturläsarna har lämnat. Jag kan inte skriva alla, för då skulle jag avslöja för mycket av handlingen...

Kan du förstå känslan jag får när jag läser korrekturläsarnas kommentarer efter att ha "slitit" med boken och känt att "det här är den absolut bästa bok jag har skrivit", precis som jag säger varje år. Men kanske är det så att böckerna bara blir bättre och bättre för varje år och att det är därför jag känner så. För om jag ska tro korrekturläsarna så är "Theos Pompeji" den absolut bästa bok jag har gjort.

Ska bli otroligt spännande att få höra vad du och alla andra läsare tycker om boken när den väl har hamnat ute i butiken.

Nu ska jag sätta mig ned och fortsätta skriva på "Boudicas strid mot Romarna" eftersom huvudet är fyllt av ord till den boken. Därefter ska jag lägga in de korrigeringar som korrekturläsarna har upptäckt och så är "Theos Pompeji" nästan klar. En härlig känsla!

Tänk vad många böcker det har blivit om Theo och Ramona sedan min debutbok "Tillbaka till Pompeji" kom ut... Aldrig trodde jag då att det skulle bli så många böcker i serien om Theo och Ramona. Men än är det inte slut, ännu finns det många idéer och historiska händelser att skriva om, om de överlever nästa bok vill säga...

Dags att jobba igen!

Kramisar Kim

EN, TVÅ FANTASTISKA NYHETER!!!

Den 15 augusti 2010 kommer två nya böcker av Kimselius.
Boudicas strid mot Romarna och Theos Pompeji,  Vilken låter som den bästa. Mitt svar: Båda...
Vem skulle INTE kunna säga båda. Längtan efter böckerna är som längtan efter mat om man håller på att svälta. ( Lite dålig jämföring kanske, men ni förstår nog vad jag menar.)

Baksidestext Theos Pompeji:

En fascinerande bok om Theos liv i Pompeji, som vävs ihop med romartidens historia. Här får du följa de dramatiska händelser som formar Theo till den person han är när han möter Ramona. En bok fylld av nervpirrande äventyr i väntan på vulkanutbrottet som förintar Pompeji.

En fängslande historia, där ödet spelar en stor roll.

Baksidestext Boudicas strid mot Romarna:

Kelternas drottning Boudica ger order om strid. Theo och Ramona vet vad som kommer att hända och försöker hindra henne, men stoppas på ett mycket brutalt sätt. Den här gången blir tidsresan till Britannien en mardrömsupplevelse som aldrig verkar ta slut.

En ny spännande berättelse som utspelar sig under Romartiden.

Ännu ett fulländat äventyr om Theo och Ramona.

Hoppas att böckerna betyder lika mycket som för er som för mig...

Kim och vulkanutbrottet på Island

Kim M Kimselius har skrivit mycket om vulkanutbrottet på Island. Den 14 april fick Kimselius ett nytt namn av radio  "Vulkanförfattaren". Hon antar att det beror på hennes bok "Tillbaka till Pompeji" boken handlar lite om vulkanubrott som förintade staden.
Jag förstår Kims oro. Att sitta hemma och höra på nyheterna och läsa på hemsidor om vulkanutbrottet på Island. Sitta hemma och hoppas att de underbara människorna hon träffade där mår bra. Det är svårt, det fattar jag.

Såhär skrev Kim i sitt senaste Blogg inlägg:
Onormal tystnad på grund av vulkanutbrottet


Igår tittade jag som vanligt upp på himlen på eftermiddagen för att "se hur mycket klockan var".

Det är nämligen så att vi bor så att flygplanen som landar och lyfter på Ronneby Flygplats flyger förbi oss. Med hjälp av planen vet vi vad klockan är. Nu flyger inga plan längre på grund av askmolnet ifrån vulkanen Eyjafjallajökull på Island. Nu "vet vi inte längre hur mycket klockan är"...

Det känns konstigt med den tystnaden eftersom vi har vant oss att förutse tiden med hjälp av flygplanen. Samtidigt är det rätt skönt, eftersom Ronneby Flygplats även är en militärflygplats och när de har övningar, vilket de har varje tisdag och ibland oftare, då låter det väldigt, väldigt mycket.

Minns en gång när min chef hade besök från Tyskland, det var en brittsommardag i september med +26 grader. Min chef bad mig boka bord på en restaurang och då sa jag: "Men varför inte köpa hem lite gott kött och så är ni välkomna att grilla i min trädgård. Ni kan inte sitta inne en sådan här underbar brittsommardag."

Det blev så. Den tyske mannen åkte med mig hem för att njuta av lantmiljön medan min chef handlade mat. Vi har en göl vid tomten och för tysken var det fantastiskt att sitta i min hammock och se ut över den lilla vattenytan i sommarvärmen. Min chef kom, vi grillade och satt länge och bara njöt av lugnet och tystnaden. Efter några timmar kom ett plan inflygande mot Ronneby Flygplats och jag visste genast hur mycket klockan var. Jag sa: "Nu kommer min man!"

Än i dag minns jag reaktionen hos den tyske mannen: han FLÖG upp ur hammocken och såg sig omkring, som om han hade blivit tagen på bar gärning med att ha gjort något olovligt. Jag skrattade och pekade på flygplanet uppe i skyn och sa: "Ni har trettio minuter på er, sedan är han hemma!" De stannade och hälsade på min man när han kom.

Eftersom både Jan och jag reser mycket är det kul att se flygplanet komma hem, om den som rest inte varit borta länge för då hämtar vi varandra på flygplatsen. Men om vi bara har flugit över dagen tar vi egen bil. Jag njuter också av att kunna se ned på mina "domäner" när jag flyger förbi vår gård.

Visst är det skönt med tystnaden som inte störs av flygmotorer, ändå saknar jag flygplanen eftersom de under femton års tid varit ett dagligt inslag, något som sagt "nu är det dags att börja jobba" eller "nu är det dags att gå in och laga mat".

Precis som alla andra här i Sverige och Europa undrar jag hur det kommer att gå med flygtrafiken och vulkanaskan, medan de av mina isländska vänner som har hört av sig tar allting med ro. De är vana vid sådant här, men det är sannerligen inte jag. Förutom i fantasin då, genom mina böcker om Pompeji.